En kärlekshistoria från början till slut.
Hej. Jag vet inte hur jag ska berätta det här. Vet inte vem du är som läser. Jag berättar vad jag tänker på! Så får du läsa vad du vill. Det här är en kärlekshistoria från början till slut.
För 3 år sedan idag, var jag på fest hos en vän till en vän. Där kramade jag mysiga vänner, promenerade i natten och dansade så mycket (och fult) att folk trodde att jag var full. Träffade en kryllig liten man som jag hade allt gemensamt med och som dessutom kunde hela texten till Bohemian Rapsody och sjöng som om ingen hörde eller såg. Jag såg. Den mannen var Philip Edenborg och han blev snart den viktigaste personen i mitt liv.
Jag flyttade till Turkiet över sommaren och han hälsade på!
Han fick mig att skratta. Mycket.
Oj, vad vi inte ser ut sådär längre!
Vi började plugga på Teknis och bodde i olika städer. Varje helg vi sågs var som en lyxig weekend som vi kunde lägga på varandra och vår relation och dem fick oss att orka och växa.
Vi spenderade våren i olika städer, på besök hos varandra, på Franska rivieran, i regnet under Lundakarnevalen och på Sweden Rock Festival, för att nämna det viktigare.
Då såg det ut såhär.
Och så här!! Hur biff var jag? Tydligen sådär. Nu är jag en klen ingenjörsstudent som mest har hjärngympat i några år, hehe.
Denna coolingen flyttade till Cypern och Philip kom på besök.
Vi hade kul.
Philip hängde på organiskkemiföreläsningar med mig och skrattade åt saker som "Butanal".
Jag satt i styret och saknade. Åkte tåg.
Vi umgicks mest såhär.
Åkte till Italien för att åka skidor! Och ramla ihop i snön pga sugen på choklad.
Och dela den här stunden. Har kanske aldrig varit så lycklig som då.
Vi kom hem och spenderade våren med att spela gitarr i mitt korridorrum, njuta av tidig lundasol, plugga på chalmers och många många telefonsamtal.
Vi gick på bal i borgen.
Sommaren spenderade vi i Blekinge och sen flyttade Philip till Lund.
Vi drack sojalatte på café o le, spelade mer gitarr, inredde min lägenhet och Philips studentrum och slapp äntligen att sakna varandra HELA. TIDEN.
Vi har pubbat. Ofta.
Vi har också ätit pannkakor, hånglat, tentapluggat och spenderat julen i Österrike. Jag har jobbat med Utställningen och Gnistan och Philip har börjat på LTH och varit nyckelpiga. Vi har blivit veganer. Vi har köpt överraskningskrukväxter till varandra och gardiner ihop och drömt om att dela varje dag. Och jag har haft ångest. Så mycket ångest. Så nu ska jag vara ensam. Fokusera på mig. Vi ska inte flytta ihop. Vi ska inte åka skidor. Vi ska inte resa runt i Europa. Vi ska inte spela och sjunga på café. Vi ska inte lära oss finska. Vi ska inte skriva musik. Åtminstone inte tillsammans. Nu förlorar jag min bästa vän och jag är livrädd. Men det blir i alla fall ett äventyr. Förhoppningsvis blir allt bättre och så kommer allt det här vara fina minnen snart. Nu är det slut.
Philip, du är den godaste människan jag träffat i mitt liv. Jag älskar dig.
